Alltför ofta presenteras naturvetenskap som en uppräkning sanningar. Vi får inte vara med och upptäcka, utan bara se pedagogiskt presenterade resultat. Det är därför det är så underbart att läsa en bok som Brian Cathcarts Flugan i katedralen. Här får vi nämligen vara med, när och där det händer. Och det som händer är att atomkärnan delas för allra första gången.
Atomen består av tomrum
I början av 1900-talet gjorde professor Ernest Rutherford en stor upptäckt: atomen består nästan bara av tomrum, och den tunga kärnan är försvinnande liten där inne. Som en fluga i katedralen. Som läsare får man nu vara med om upptäckten, och se att det inte alls är Rutherford som utför experimentet, utan en av hans yngsta studenter. Rutherford väntade sig bara standardsvar, och den unge studenten dubbelkollade därför nervöst sina konstiga resultat, innan han vågade berätta om dem för professorn. Från det ögonblicket var Rutherford helt uppfylld av atomkärnan och hans nästa dröm blev att fånga, undersöka och dissekera den.
Vid den här tiden undersökte fysikerna materien genom att bombardera olika prover med naturlig partikelstrålning från det radioaktiva ämnet radium. Boken, som ofta gör härliga liknelser, jämför det vid en opinionsundersökning på den ödsliga Yorkshireheden, där det tar ”oerhört lång tid att samla in minsta möjliga mängd data”. Så, för att ens ha en chans att dela atomkärnan ville Rutherford accelerera partiklar på konstgjord väg. Här någonstans börjar atomfysikens övergång från traditionella experiment på laboratoriebänken till dagens jättelika internationella partikelacceleratoranläggningar.
Deltaljrikt
Bokens författare, Brian Cathcart, är inte naturvetare utan journalist. Han har gått igenom populärvetenskapliga redogörelser av atomdelningen, originalartiklar och brev, och även träffat personer som kommer ihåg händelserna. Han väljer att beskriva detaljer som gör det lätt att föreställa sig hur det var att forska hos Rutherford vid det anrika Cavendish-laboratoriet. Att dela labbänk i en källarsal, gå i de långa korridorerna, knacka på Chadwicks kontorsdörr, springa i spiraltrapporna och se den store, bullrige Rutherford pressa sig in i trånga experimentuppställningar för att kontrollera banbrytande resultat.
Man lär också känna George Gamow, den ryske levnads-konstnären i vita tennisbyxor, som var den första som insåg att den nya kvantmekaniken även beskrev atomkärnan. Men bokens huvudpersoner är ändå Rutherfords två studenter, den blyge Ernest Walton och labbfixaren John Cockcroft, som tillsammans fick nobelpriset i fysik 1951. De blev först i världen att dela atomkärnan.
Betyg: 5 (av 5) Tentakler
