Upptäckar Byrån

Sedan dess har det blivit runt 140 inlägg som tillsammans har haft mer än 300 000 besök. Det känns inspirerande att ha haft så många läsare. Med stolthet har jag följt statistikverktygets kurvor - men att konstatera att bloggen till exempel hade 227 besök på självaste midsommarafton gjorde mig faktiskt en aning orolig. Vad är det för liv ni lever, kära läsare ;-)

KK-stiftelsens tåg tuffar vidare mot nya mål och med nya strategier. I dessa ingår inte bloggar om unga nätkulturer på hemsidan. Det har jag full respekt för.

Men eftersom jag är så outtröttligt intresserad av dessa frågor - och har så förtvivlat svårt att hålla tyst - så lär väl mitt kommenterande fortsätta i någon form.

Vi ses och hörs i nya sammanhang!

I DN skriver Malin Siwe följande ...

På de skolor där det finns genuint IT-intresserade lärare är det bra om datorerna är många, för dessa lärare kommer att använda verktyget väl i sin undervisning. Men att tvångsfortbilda tvekande lärare i IT bara för sakens skull är att kasta bort pengar. De lärarna kommer att göra ett sämre jobb när de inte får välja det undervisningssätt som passar dem. Svarta tavlor, pennor, papper, böcker och datorer är bara verktyg. Inget är mer värt än det andra.

Jag rekommenderar att läsa ovanstående text och förflytta den till en annan arbetsplats - exempelvis; På de banker där det finns genuint IT-intresserade . eller; På de arkitektkontor där det finns genuint IT-intresserade osv.

I en mening har Malin Siwe (möjligen) rätt - men det förutsätter att man betraktar klassrummet som ett helt isolerat rum - som inte relaterar till samhällets utveckling i övrigt.

I en krönika i SvD ser Anders Mildner saken på ett annat sätt ...

Problemet är bara att utvecklingen - här liksom på alla andra områden - vänder upp och ner på den hierarkiska strukturen. Internet ställer därför skolan inför fler utmaningar än någonsin tidigare. För vilken blir skolan och lärarnas roll i en värld där eleverna i varje enskild stund kan googla fram svaren på alla sina frågor?

Han fortsätter med att hävda ...

Möjligheterna inför framtiden är oändliga. Men nästan inga tas. Varför ligger inte alla föreläsningar på nätet? Varför är universitetens nätverk inte helt öppna? Varför är inte allt material som tas fram på lärosätena fritt att bearbeta och vidarepublicera? Och varför i hela friden använder skolorna inte den gratisteknik som eleverna och studenterna själva kommunicerar med, dygnet runt?

Jag associerar till tankar som jag uttryckte i ett två år gammalt blogginlägg ...

Man kan säga att den stora skiljelinjen i skoldebatten går mellan dem som ser skolan som en isolerad enhet - och de som betraktar den i ljuset av (och i relation till) samhällsutvecklingen.

Eller som Jonas Hällebrand uttrycker det i en kommentar till samma inlägg ...

Problemet med skolan är inte att den inte är vad den varit, utan att den är vad den alltid varit.

Debatten om huruvida skolans problem beror på att den är för gammaldags eller att den är för modern lär fortsätta ;-) 

I DN kan vi hitta en karta med exempel på vilka olika nationella filterinitiativ som finns. Tyvärr finns inte Kina med som kanske är det intressantaste landet i detta avseende. Bland annat kan vi notera att USA inte har några regeringsinitierade censurinitiativ. Bush försökte visserligen, men hans lagförslag röstades ner. Även om man har starka krafter som oroas över nätinnehållet, så finns det också (inom samma grupper) många som håller fanan högt när det gäller försvaret av den grundlagsskyddade yttrandefriheten. Samtidigt är det fritt fram för skolor, bibliotek och naturligtvis enskilda familjer att installera censurerande filter, vilket lett fram till en hel industri kring dessa produkter. Det bisarra i detta är att dessa välkända företag också exporterar sina skyddsmurar till diktaturer som exempelvis Kina. Där går trafiken genom ett flertal kontrollerade portar, The Great Firewall of China, och här har företag som Microsoft, Cisco, Yahoo och Google bidragit på mindre smickrande sätt.  

Jag funderar på detta när jag läser följande nyhet på SR:s hemsida ... 

Den amerikanska regeringen försöker i hemlighet testa teknik i Kina och Iran som ska ge folk där möjlighet att ta del av nyheter på internet även när regimen sätter upp olika hinder. Nyheterna skickas med e-postkonton med hjälp av bland annat Google och Yahoo. Tekniken är tänkt att användas i länder med censur, förutom Kina och Iran också i till exempel Burma och Tadjikistan. Systemet levererar nyheter, podradio och data med hjälp av teknologi som undgår program som söker efter nyckelord på internet. 

Att låta företagen utveckla produkter som tar bort effekterna av produkter de tidigare skapat känns som ett ganska omständligt tillvägagångssätt. Kanske är det initiativ som The Guardian berättar om en mer framgångsrikt metod ... 

Internet activists are urging Barack Obama to pass legislation that would make it illegal for technology companies to collaborate with authoritarian countries that censor the internet. Leading companies earn hundreds of millions of pounds every year through their relationship with governments in repressive countries. Campaigners are agitating for the US president to put his weight behind the Global Online Freedom Act (Gofa), a law that would see US companies fined if they profit from involvement in online censorship. 

En sak är helt klar; Debatten om nätets friheter och gränser kommer att fortsätta. 

Det kommer Liza Marklund (med flera) att se till!

När bankvärlden datoriserades så innebar det med en ganska omedelbar självklarhet att man övergav kulramar, räknestickor och gamla räknemaskiner och ersatte dessa med det som den nya tekniken erbjöd. På samma sätt förändrades ett arkitektkontor när den digitala tekniken gjorde sin entré. Ritbord, linjaler, gradskivor och suddgummin fick ge plats åt den nya teknikens CAD/CAM-program. 

Jag har en känsla av att digitaliseringen gått betydligt långsammare inom våra offentliga verksamheter. Polisens register är till exempel fortfarande under uppbyggnad och ser inte över länsgränserna. Det visade oss Engla-tragedin på ett förfärande och upprörande sätt. 

Sjukvården bjuder på en palett av blandade lösningar - vissa mottagningar kan bara ta emot kontanter, andra kan bara ta emot kortbetalning, några använder e-recept, andra skriver fortfarande oläsliga gula lappar och när det gäller patientjournaler finns det en uppsjö av system - många av dem dubbelkörda med analoga system och utan kommunikation med varandra. 

I skolans värld är samma fenomen mycket tydligt. Datorerna har introducerats som "ett kompletterande läromedel", dvs de har betraktats som någonting som adderats till allt annat. Därför ser vi på många skolor hur två parallella system arbetar sida vid sida. Den nya teknikens vinster hämtas inte in, eftersom man samtidigt håller igång den gamla skolans alla procedurer och beteendemönster. 

Nej, jag vill inte ha en billigare skola, men jag vill ha en bättre och mer tidsenlig skola. 

Jag påstår också att det inte är den nya skolan som är dyr. Det är det gamla sättet att tänka som kostar en massa pengar. 

Och självklart blir det en fördyring att köra två parallella system. 

Den konkreta lista på vad man inte gör i en skola där varje elev har egen dator som Falkenbergsläraren Lars Johnsson tecknade ner - och som Lena Carlsson (också lärare i Falkenberg) så förtjänstfullt kompletterade i kommentaren till förra blogginlägget - kan vara en god början på ett spännande samtal om framtidens skola. 

Och ni som har erfarenheter; Komplettera gärna deras listor med fler punkter som kommentar till detta inlägg!

Falkenbergsläraren Lars Johnsson - som i högsta grad är inblandad i kommunens en-till-en-satsning - fick frågan vad en lärare inte längre gör i klassrummet när man har en dator till varje elev. 

I sin blogg ger han följande svar ... 

Jag kopierar inte.

Jag delar inte ut några papper (förutom de jag blir tilldelad av andra).

Jag skriver inte upp läxorna eller provdatum på tavlan.

Jag behöver inte lyssna på elever som med ett papper i sin darrande hand står och läser innantill om Nelson Mandela eller Dagen D.

Jag släpar inte hem elevernas arbetsböcker.

Jag är inte den ende som får läsa eller ta del av elevens arbete.

Jag behöver inte påminna elever som varit frånvarande om vad som behöver göras.

Jag har minskat ner mina genomgångar. (Utan att lägga in någon värdering om det är bra eller dåligt!)

Jag använder inte läroböcker särskilt ofta.

Jag har inte mycket telefonkontakt med föräldrarna.

Jag använder inte tid till att boka, plocka fram datorer, fördela rättvist, organisera.

Jag använder inte tid till att plocka undan datorer, låsa in i skåp, ladda.

Jag använder inte mycket av mitt gamla material. (Pärmarna på min arbetsplats står dock prydligt uppradade, otåligt väntande. Jag har inte hjärta att göra mig av med dem och deras innehåll.)

Jag dubbelbokför inte elevomdömen.

Jag använder inte videoapparaten.

Jag använder inte OH-apparaten.

Jag använder inte DVD-spelaren.

Jag går inte genom hela skolan för att informera en kollega om något.

Jag behöver inte släpa på tunga böcker.

Jag har sett många vackra ord och visionära formuleringar om hur undervisningen påverkas av att varje elev har egen bärbar dator. Lars lista är dock den första jag sett när någon verkligen har beskrivit den konkreta skillnaden i det vardagliga arbetet. Han har dessutom lovat att addera fler saker till listan när han funderat lite till. Redan nu tycker jag dock att den visar många tids- och arbetsbesparande inslag - som naturligtvis i sin förlängning även är ekonomiska besparingar. 

Därför upprepar jag konstaterandet från mitt förra blogginlägg! 

Obegripligt att det finns kommuner som har råd att inte gå i denna riktning. 

Fortsatt trevlig sommar!

Kännetecknande för ifrågasättandet är att man förutsätter att det är en kostnad som ska adderas till övriga skolutgifter och att man inte räknar med möjligheten att tekniken kan sänka kostnaderna. 

Med lite mer innovativt och kreativt tänkande tror jag det skulle vara möjligt. Låt mig ta ett räkneexempel för att förtydliga vad jag menar ... 

Antag att det finns ett klassrum i Sverige som utnyttjas mycket hårt, t ex från 08.30 till 15.30 varje vardag. Det skulle i så fall innebära att det används c:a 21% av veckans 168 timmar. Om man sedan räknar bort sommarlov, höstlov, jullov, sportlov, påsklov, Annandag Påsk, Kr H Dag, Första Maj, Nationaldagen, introduktionsdagar och avslutningsdagar så är du nere i mindre än 15% av kalenderåret. Går du sedan vidare och räknar bort de lektioner som klassrummet inte används p g av studiebesök, prao, friluftsdagar, operation dagsverke, teaterbesök, skolkörskonserter och allt annat som påverkar verksamheten så är du nere i uppskattningsvis 12-13% av den totala tid som året erbjuder. Men då pratar jag om ett klassrum som används mycket. Jag gissar att snittet för ett svenskt klassrum ligger runt 10%. 

Det innebär att om man med ett mer flexibelt utnyttjande av klassrummen under kalenderåret (se t ex de sena eftermiddagstimmarna och rörligare lovperioder) så att man höjde nyttjandet från 10 till 15% av tiden - vilket väl inte känns helt orimligt - skulle man kunna göra sig av med vart tredje klassrum. 

Att utveckla en-till-en ger inte bara ökad flexibilitet avseende tiden, utan även ett större oberoende av rummet. Skulle man tänka mer kreativt kring detta är jag övertygad om att klassrumsbehovet skulle minska med några timmar i veckan till förmån för andra lärmiljöer - och då är vi i ett läge där behovet av klassrum kan halveras. 

Jag påstår inte att halverandet av klassrumsbehovet är en god idé! 

Jag menar bara att en-till-en och den pedagogik som det möjliggör ger ny frihet i relation till tid och rum. 

Obegripligt att det finns kommuner som har råd att inte gå i denna riktning. 

Fortsatt trevlig sommar!

På Aftonbladets sista sida skriver han mycket tänkvärt om vilka spår och avtryck mordet på femtonåriga Therese Johansson Rojo har satt på nätet. 

Bland annat skriver han ... 

På diskussionssajten Flashback finns redan 4 815 inlägg. Ett sammelsurium av hat, spekulationer och tonåriga privatdeckare som käbblar om möjliga motiv.

Nästan bara pojkar där. Flickorna är någon annanstans. I sina bloggar lägger de upp bilder på den mördade flickan.

De kände henne inte. Men de läser bloggen som Therese skrev, de känner igen ordval och klänningar från Gina Tricot. De försöker förstå. Och sörjer därmed sin egen död i förtid. Som människor gör. Pojkarna söker helt andra svar.

Internet må vara framtiden, men könsrollerna är lika huggna i sten här som på skolgården. Om inte mer. Flickor tar rollen som överempatiska gråterskor. Pojkar tar rollen som hårdkokta privatspanare.  

Han fångar in något som andra kommit fram till långt tidigare. Nämligen att just precis när vi hade lyckats intala oss själva att det inte fanns några skillnader mellan pojkar och flickor, så kom datorerna och gamla könsmönster återupprepas. Här finns mycket att utreda och fundera vidare över. 

Han skriver vidare ... 

Åtta dagar efter mordet finns redan sex hemsnickrade minnesfilmer utlagda på Youtube. Tillsammans har de visats mer än åttiotusen gånger.

I skärmens högra hörn visas andra filmer inom samma kategori. Andra döda tonåringar som hyllas.

Tittarsiffrorna är enorma. Många minnesfilmer med okända bortgångna svenska tonåringar drar betydligt fler tittare än svenska biofilmer.

Ronnie uppmärksammar något som medierna tidigare i stor utsträckning förtigit. Nämligen att nätet är en plats - inte bara för det ytliga struntpratet - utan också för de djupaste livsfrågorna och det största allvaret. 

Det är alldeles utmärkt att vuxenvärlden uppmärksammas på detta. Ungas hela liv - med alla dess motstridiga känslor - ryms och levs på nätet. Det behöver betonas för att ungas nätvanor ska förstås. 

Att önska glad sommar känns helt plötsligt en aning banalt. 

Så jag önskar er en sommar med glädje och allvar i lagom doser! 

Återkommer från hängmattan i mitten av juli!